WEEKLY COLUMN IN MAGAZINE NARA

Försök hitta kärleken i nuet

(klicka for att ga till Tidningen Nara)

När det kommer till läkande så kan vi ha en del att lära av djuren. De fokuserar på att snabbt bli friska och inte på de svårigheter som en sjukdom kan föra med dig. 
FOTO: SHUTTERSTOCK

Jag är imponerad av hur cellerna i våra kroppar arbetar på ett positivt sätt när andra celler i kroppen blir sjuka. De friska cellerna skyndar sig fram för att ”fråga” vad de kan göra för att fixa de sjuka cellerna.

Ibland visualiserar jag under meditation hur mina kroppsceller arbetar som myror. Myrorna arbetar positivt och disciplinerat för att uppnå ett perfekt resultat.

Djurens kroppsceller arbetar fortare och mer positivt än våra celler.  Djuren fokuserar endast på viljan att snabbt bli friska. De vill tillbaka till livet. Dessutom är djuren mycket medvetna om sin sårbarhet inför fiender.

För oss människor tar det ofta längre tid att bli friska. Våra tankar och rädslor fokuserar extra mycket på det vi inte kan göra längre. Vi stressar oss själva när vi blir sjuka.

Djuren går in i sig själva, mediterar, vilar och bara dricker för att rensa ur kroppen. De stänger världen ute och låter ingen tid existera. Våra barn gör likadant! Jag ler när jag tänker på gatuhundarna som har den fantastiska förmågan med sin villkorslösa kärlek. Ofta kommer de upp och frågar mig hur jag mår.

När jag är ledsen kommer mina adopterade hundar fram till mig och med sin kärlek vill de att jag skall känna mig bättre. När jag gråter kommer min sjuåriga dotter Olivia fram till mig och vill veta om det är glada eller ledsna tårar. ”Are those sad or happy tears?”

Olivia sitter med sin IPOD och lyssnar på musik, samtidigt tittar hon på fotografier som hon fotograferat själv. Ett fotografi visar Clyde, en vacker colliehane som dog för ett år sedan.

”Mamma, jag klappar Clyde, han tycker om det” säger Olivia.

Mina ögon fylls av tårar, jag saknar honom något så fruktansvärt även om huset fortfarande är fullt av hundar. Trots att jag har varit med och avlivat flertalet hundar både från vart hospice nere i Italien och svårt sjuka gatuhundar så blir det aldrig lättare. Varje individ har fyllt mitt hjärta med liv och vishet.

Olivia tittar upp med sina stora, kloka, blå ögon och hennes lilla hand trycker min hand lätt: ”Det är okej mamma, du kan vara ledsen, men låt inte det hålla kvar hans minne, det vill han inte”. Jag gråter ännu mera men skrattar genom tårarna. Min lilla Olivia med sina kloka ord. Vad härligt att hon inte är ledsen utan tröstar mig, sin mamma med visdomens ord.

Olivia älskar äldre hundar och är inte rädd att de skall gå över till andra sidan tidigare än en ung hund. Många vuxna vill inte adoptera en äldre hund av rädsla för att den går bort alldeles för snart. Men för Olivia existerar inte tiden utan endast kärleken.

Ibland undrar jag om vi inte trycker ned våra barn med att bestämma vad de kan se, känna och höra. Projicerar vi barnen med våra rädslor inför döden? Vill vi inte erkänna det, utan säger våra ”beskyddade ord” till barnen? Gör vi det lättare för oss själva att slippa ta itu med vara egna rädslor?

Jag vill vara som kroppscellerna, gatuhundarna eller min dotter. Att kunna älska i nuet och göra olika situationer till det positiva. Som en självklarhet som inte ifrågasätts hela tiden, utan endast med en fråga: ”Vad kan jag göra för dig?”.

That’s Amore.

Mia Mattsson-Mercer